Utdrag ur utställningsproducent Åsa Andersson Broms text för utställningen Vävgruppen - Studio Supersju på Västernorrlands Museum 2020.



En väv är likt en dikt, fåordig men precis.

Vi kan vara överens om att det är vävtekniken som tydligast ringar in Studio Supersju. Att de också är sju unga kvinnliga textila kreatörer som gått sammanoch intagit den textila konsthantverksscenen med en kaxig attityd, kan vi också vara överens om. Hur de förhåller sig till hantverkets tradition och tekniksom konstnärligt formspråk skiljer sig dock inom gruppen. Och kanske är det just därför – de förhållningssätten som skiljer dem åt för dem också samman. Mångfalden, blandningen av uttryck, material och tekniker förstärker gruppen samtidigt som de lyfter de individuella verken. De lär oss helt enkelt att uppleva hantverk, inte syna och stillsamt betrakta, de ger oss nya perspektiv.

Om man vill kan man särskilja konst från hantverk, design från slöjd, osv. Hur och var dessa gränser går är egentligen ointressanta. Skapandets processer är alltid beroende av den kritiska reflektionen i själva görandet. Material och teknik måste vägas mot dess möjligheter och begränsningar. Form och uttryck måste ta hänsyn eller göra motstånd till sitt sammanhang, oavsett vilken konstform som utförs.
I Studio Supersjus utställning blir jag på ett intressant sätt medveten om hur deras individuella skapandeprocesser har format självständiga och starka uttryck men också hur dessa processer tillsammans har formar gruppens gemensamhet.Kanske är det djärvheten att våga visa det ofullständiga eller oavslutade bredvid de mer exakta som gör det till en så intressant upplevelse.

För Vega Määttä Siltberg är kanske det cirkulära materialet av störst betydelse.I hennes ryor och vävar syns tiden inte bara i det återbrukade materialet, också i hennes vassvävar blir årstiden synlig. Den höga och ståtliga vassen som skördas vintertid styr inte bara formatet, också färgernas stillhet och organiska yta blir att stå i stark kontrast till de ryor av färgsprakande brukat material. Vävarna blir till en slags nutidsarkeologi, en kartläggning av vår tid.

Arianna E. Funks små flossor är likt pH-papperet en slags indikator på sin miljö. Färgernas temperatur avslöjar en sinnesstämning, likt en mätare av de känslor och tankar de skapades ur. Det är kanske genom Ariannas arbeten som en slags konceptuell intuitivt arbete kan skönjas som tydligast. Det lilla formatet och den förhållandevis snabba produktionstiden höjer tempot.

I de ryor som Miriam Parkman visar i utställningen, tillsammans med den installation där fragment, skisser och filmer har samlats framträder landskap. Hennes ryor är stora, tunga och lika vibrerande som de minnen vi kan bära med oss från platser vi älskat.

I Ia Centerhalls vävar, en serie om 6 rölakan har hennes berättelse genom två kapitel, förord och slut tagit form. Berättelsen som vuxit fram handlar om tid och frihet men också hur varpens material, inslagen, tätheter och snärjningar som tillsammans skapar berättelser.

För Siri Pettersson som bor och arbetar i Berlin har vävandet två tempon. Det ena ett professionellt beställningsjobb och det andra, hennes eget som växer fram genom ett konkret samarbete med vävstolen, mönstrets form och rytm. De dubbelvävar som presenteras i utställningen ser till en början ut följa en förutbestämd logik men bryts plötsligt upp och tar oväntade språng. Lekfullt bryter de mot sina egna förutsättningar.

I kontrast möter vi i Mirjam Hemströms textila arkitektur, de tredimensionella maskinvävda egenheterna, för så måste man nästan kalla dem. Hennes unika sätt att hantera väven som teknik, på de sätt hon tämjer maskinens hastighet ger hennes vävar en säregen form. Hennes tuskaft i flera lager snärjer in betraktaren, vrider runt perspektivet.

Det finns varken en början eller slut. Mitt sökande efter logik ger upp, det liksom upplöses samtidigt som jag anar konturerna till en annan ordning. Och kanske är det här någonstans som deras nyfikenhet och oräddhet inför det intuitiva kommer till uttryck.
Tillsammans blir deras arbeten en generations manifestation, oavsett om det är avsiktligt eller inte. Det är Supersjuornas lågmälda men intensiva attityd, färgad av stolthet inför hantverkskunnandet och deras avslappnade förhållningssätt till tradition och historia som ringar in vad ”super” står för.
Den naturliga tiden, eller tiden som definierar växandet, födelsen och livet, förruttnelsen och döden, är en annan tidsuppfattning som är närvarande i våra liv, men som skrämmer och göms undan. Tid är för oss människor sammanlänkad med rummet och gör det möjligt för oss att förstå vår värld. Rummets väggar, ting och föremål ger vi namn och vi känner dess yta medan tiden förblir abstrakt och rörlig i en egen dimension. För att fånga och förstå tiden länkar vi den till rummets ting och till handens görande.